Foto: Charlotte Gawell

 Idag är han en av våra mest älskade och respekterade skådespelare.

På lågstadiet var Leif klassens clown, som alltid fick uppträda på roliga timmen. I trean fick han spela Herodes i skolans julspel, ”i en mantel som var stor som en ryamatta”.

 – Jag var så nervös att jag kissade på mig, berättar han. Men där och då började jag drömma om att stå på scen.

 Men drömmarna fick vänta lite, medan han försökte klara uppväxten i ett hem präglat av alkohol och våld. Leif hade tidigt börjat träna simning, och när han var 16 år flyttade han till Sundsvall med sin simtränare, för att komma bort från hemmet och började tävla på elitnivå.

 Där kom han också i kontakt med Sundsvalls teaterverkstad och fick spela lite med en grupp som uppträdde på daghem och ålderdomshem. När han hann med det är svårt att begripa. Förutom skolan och simträningen delade han ut tidningar och jobbade som hemsamarit för att få ihop pengar.

 – Jag har försörjt mig själv sedan jag var 16 och hade många olika jobb i början. Men hela tiden visste jag att jag ville bli skådespelare.

 Efter några år hade han sparat ihop så mycket pengar att han vågade ta drömmen på allvar och börja tänka på teaterutbildning.

 – Jag sökte till Kalle Flygares teaterskola och kom in, men det var för dyrt. Så jag började leta andra alternativ och hittade NBV:s teaterverkstad. De hade lokaler mitt i Stockholm, under viadukten på Kungsgatan och på Biblioteksgatan. Jag var i mitt livs form och klarade inträdesprovet utan problem. Och jag hade stora förhoppningar.

 I teaterverkstaden tillbringade Leif två terminer, hösten 1978 och våren 1979.

 – Vi var 12 elever, jag var 20 år och en av de yngsta. När vi började visste jag inte vad NBV stod för, men jag lärde mig. Varannan fredag hade vi utbildning om nykterhetsrörelsen och dess historia. Första terminen var bra. Vi tränade scenframställning, improvisation, dans, tal och röst. Vi hade en lärare i improvisation som var jättebra, men hon slutade tyvärr. Dans gick också bra, och jag tog extralektioner i jazzdans.

 Andra terminen blev det mer analys och mindre skådespel, och det passade inte Leif.

 – Vi hade en lärare som var Brechtkännare, och vi skulle sätta upp Brechts ”Ja- och nejsägaren”. Vi satt i en ring och analyserade och hann med en och en halv akt av fyra. Så det blev aldrig någon föreställning. Jag var full av energi och ville inte sitta stilla. Jag ville jobba, och jag minns att jag klagade på undervisningen.

 Men även om erfarenheterna var blandade hade utbildningen gett en gnista och en ännu starkare övertygelse om att det var skådespelare han skulle bli.

 – Det tändes något när det stämde och var bra. Känslan av att stå på scenen och åstadkomma något tillsammans med andra, det fick jag verkligen smak för.

 Drömmen blev verklighet. Efter ytterligare några år med gatuteater och tillfälliga jobb var Leif 1983 var med och startade Teater Galeasen, och sedan dess har han arbetat och levt med teater, varvat med filmroller och blivit både folkkär och respekterad. Sedan 2001 är han anställd på Stadsteatern i Stockholm, men tjänstledig då och då för filminspelningar och andra uppdrag. I föreställningen ”Leif” berättar han historien om sitt liv, ”en historia om klass, punk, alkohol, teater, våld, politik och kärlek”, som spelas för fulla hus och hyllas av kritikerna.

 – Vägen har varit lång, men nu är jag här, säger han. NBV var det första riktiga steget, men sedan har jag jobbat hårt, mycket hårt. Och det gör jag fortfarande.