Vanliga substanser vid drograttfylleri

Cannabis utvinns ur en hampaväxt och är ett samlingsnamn för flera narkotiska preparat, som hasch och marijuana. Den innehåller en stor mängd olika cannabinoider, varav THC och CBD är de största. THC (tetrahydrocannabinol) är den som ger ett rus. Idag kan man förädla odlingen och få upp halten av THC, vilket gör att potensen är mycket högre än tidigare och därmed ger en större påverkan på kroppen, både under ruset och vid långsiktig användning.

Oftast röks eller inhaleras cannabis, men den går också att äta eller dricka – och utbudet av sådana produkter ökar. Det kan till exempel vara godis eller läsk med tillsatt THC eller närliggande cannabinoider.

Vad händer i kroppen?
När cannabis röks kommer ruset ganska snabbt och håller i sig ca 15–30 minuter innan det börjar avta. Om cannabis äts i form av exempelvis godis tar det lite längre tid innan personen påverkas, men ruset håller också i sig mycket längre.

En person som röker cannabis blir först avslappnad, pratig och ibland lite fnittrig. Ruset går sedan över till en fas där personen själv kan känna sig mer kreativ och lugn – men hos andra kan uppfattas som inåtvänd. Det är inte heller ovanligt att uppleva ångest, förvirring och vanföreställningar.

Påverkan på längre sikt?
Cannabisruset kan försämra korttidsminnet och inlärningen i ett par dagar efter att man har rökt. Röker man frekvent kan de kognitiva förmågorna påverkas mer långvarigt. Cannabisanvändning ger också en högre risk för psykoser och schizofreni. Risken att påverkas av användningen är som störst då hjärnan utvecklas som mest, upp till omkring 25 års ålder.

Hur kan det påverka i trafiken?
Eftersom cannabisanvändning kan ge en försvagad motorik och koordination kan också förmågan att uppskatta avstånd, fart och tid minska. Hos en ovan användare bedöms en vanlig dos cannabis (20 mg THC) försämra körförmågan i lika hög grad som en promille alkohol i blodet (vilket motsvarar gränsen för grovt rattfylleri vad gäller alkohol).

Sannolikheten är ungefär dubbelt så stor att en förare med THC i blodet är vållande i en dödsolycka än en nykter förare. En cannabispåverkad förare blir lätt distraherad av irrelevanta stimuli som tar bort uppmärksamheten från trafiken. Det ökar risken att köra mot rött ljus och att missa händelser i yttre delarna av synfältet, som fotgängare som ska korsa vägbanan.

En utmaning kan vara att THC-halten (som mäts vid ett blodprov) går ner snabbare än den upplevda påverkansgraden, som fortfarande kan vara stark. Det är därmed viktigt att ett prov kan tas snabbt efter exempelvis en trafikolycka.

Om en person är mer kraftigt påverkad kan ruset motsvara det man får av hallucinogena droger, med förvrängd verklighetsuppfattning och ångest- och panikreaktioner. Det innebär förstås extrema risker i trafiken.

Att en drog är centralstimulerande betyder att den påverkar hela nervsystemet. Två droger som hör till den kategorin är kokain och amfetamin. Kokainet kommer från kokabusken och förekommer oftast som ett vitt pulver som sniffas. Amfetamin är en kemiskt tillverkad drog som tas i form av tabletter eller kapslar, men det förekommer också som pulver som kan sniffas eller lösas i vätska och injiceras. 

Vad händer i kroppen?
Mindre doser av centralstimulerande droger ger en känsla av energi, vakenhet och medvetenhet – vilket kan leda till ryckiga och ofrivilliga rörelser. Amfetamin kan även ge en ökad puls, blodtryck och snabbare andning. Även pupillerna kan vidgas. Ruset vid kokain är ganska kort, ca 30 minuter, medan ett amfetaminrus kan sitta i flera timmar.

Av större doser amfetamin kan man få feber, svettningar, huvudvärk och yrsel – och redan efter några dagars eller veckors användning uppstår abstinensproblem och utmattningssymptom. Den som använder amfetamin känner inte hungerkänslor på samma sätt, vilket kan leda till att de inte får i sig tillräckligt med näring och går ner i vikt. Vid längre användning kan personen även få andra problem som sömnlöshet, förvirring, hallucinationer, ångest och psykos.

Vid kokainanvändning frisätts kroppens dopamin, som aktiverar belöningssystemet i hjärnan och skapar en känsla av eufori, välbehag och energi. Samtidigt gör kokainet så att kärlen i kroppen drar ihop sig, vilket påverkar hjärnan, hjärtat och nässlemhinnorna om kokainet har sniffats. Användningen ökar risken för exempelvis hjärtinfarkt och stroke.

Hur kan det påverka i trafiken?
Centralstimulerande preparat ger generellt ett ökat risktagande och ibland en mer aggressiv körning. Eftersom amfetamin ger ett ganska kort rus kan upplevelsen förändras snabbt från ett energiskt och euforiskt tillstånd till det motsatta – med nedstämdhet och ångest. Risken är att man då vill dämpa dessa känslor med andra droger, som alkohol eller lugnande medel. Både amfetamin och kokain påverkar därmed körförmågan, inte minst vid större doser och långvarigt bruk.

Enligt tidigare studier (exempelvis Elvik, 2013, se referens nedan) är amfetamin den drog som mest ökar risken att dö i en trafikolycka. Elviks metaanalys bygger på många olika forskningsstudier och visar att personer som använder amfetamin löper en mycket högre risk att orsaka eller dö i en trafikolycka jämfört med nyktra förare. Det visar hur allvarliga konsekvenser amfetamin kan få, inte bara för användaren utan också för andra.

Källa: Elvik, R. (2013). Risk of road accident associated with the use of drugs: A systematic review and meta-analysis of evidence from epidemiological studies. Accident Analysis & Prevention, 60, 254–267. https://doi.org/10.1016/j.aap.2013.03.011

Det finns många läkemedel som är narkotikaklassade. Det betyder att man ska vara försiktig i trafiken om man använt ett sådant läkemedel och att man själv har ett ansvar att avgöra om det påverkar ens körförmåga. Detta gäller dock när läkemedlen förskrivits av en läkare och tagits utifrån rätt dos.

I bipacksedeln står vilka effekter och kända biverkningar som finns och som kan påverka körförmågan. Läkare eller apotekspersonal kan hjälpa till att avgöra hur den enskilda individen kan påverkas av ett läkemedel.

Använder man narkotikaklassade läkemedel som inte skrivits ut av läkare eller som tas i högre dos än vad som förskrivits klassas det som narkotikaanvändning. Läkemedlen kan till exempel vara centralstimulerande, som vid behandling av ADHD eller cannabinoidbaserade som läkemedlet Sativex som används vid MS och som innehåller THC. En annan grupp av narkotikaklassade läkemedel är opioider, som kan användas för smärtlindring eller sömnmedel.